slutet är nära pga skuldsatt

[Olive Nitaca]

Hej, Har under en längre tid haft problem att få ihop ekonomin och fått låna mer för att överleva. Sett till inkomsten skulle jag ha det bra, men har hela tiden ökat mina fasta utgifter.

Det känns som jag vetat om att det skulle gå åt helvete, men inte gjort något åt det. Jag separerade för flera år sedan(sonen vv) och för att få ihop ekonomin tog jag ett extra jobb och det funkade under en längre period, men pga flera omständigheter(bilar som gått sönder, överkonsumtion m m) har pengar jag sparat ihop gått åt och nu finns det inte mycket kvar efter alla räkningar är betalade. Skulle det komma någon extra utgift en månad finns inte utrymme alls för dessa.

Jag har känt mig otroligt stressad under längre tid pga att inte pengarna räcker till. Alla som känner mig tror att jag mår bra och har en god ekonomi. Jag har sedan juli tänkt nästa varje dag på vilket sätt som är bäst på att avsluta mitt liv på och mår mycket dåligt, tårarna kommer så lätt bara vid en tanke på min situation och känner att senast veckor har jag börjat glömma bort möten, saker jag skulle gjort och det har aldrig hänt tidigare. Jag vet att det kommer av stressen från min situation.

Jag har svårt att sova, vaknar flera ggr på natten. Jag har under en lång tid skrivit ned hur jag känner i en fil på datorn och det är inte trevlig läsning, jag brukar ibland läsa vad jag t ex skrev för något år sedan och inser hur dåligt jag mådde då och att det inte är skillnad mot idag.

Jag känner en sådan jävla skam och ångest över vad jag ställt till med. Jag har trott att det är bara att jobba mer på extra jobbet och få in mer pengar för att betala av skulderna, men oväntade utgifter har gjort att detta inte funkat, utan istället har jag behövt låna mer och så rullar det på. Jag har ett heltidsjobb och sedan är jag timanställd på ett annat jobb sedan flera år tillbaka. Jag jobbar mellan 60-140 h/månad på mitt extra jobb(personlig assistent) och det sliter på kroppen.

Ingen vet om min ekonomiska situation och alla skulle bli mycket förvånade om jag skulle berätta hur den verkligen ser ut. Släppa allt och berätta kan jag inte göra för det skulle jag inte orka och konsekvenserna skulle bli för stora. Skulle mina skulder hamna hos inkasso och sedan hos kronofogden kommer det ske löneutmätning och få betalningsanmärkningar, samt att dem kommer vilja sälja ett fritidshus som jag äger hälften av och då kommer det påverka flera personer än mig.

Jag har försökt trolla varje månad för att få ihop ekonomin, men nu är det mycket nära slutet på detta.

Sonen fyllde 18 år för några veckor sedan och jag har sedan han var liten sparat pengar till hans körkort och en billigare bil(30000 kr) och detta är nu betalat och klart. Känns som jag gjort mitt för min son och nu är det dags att lämna/svika honom med att avsluta mitt liv.

Jag fick hudcancer 2015 och fick operation mm och var hemma i en vecka för att en längre sjukskrivning var inte att alternativ pga då jag skulle förlora för mycket i inkomst. Fick ett återfall några år sedan med cancern och samma sak då, gick till jobbet någon dag efter operationen för att inte tappa inkomst.

Jag är helt slut känslomässigt, tårarna rinner hela tiden när jag skriver denna text. Det känns som jag under en lång tid tappat mina känslor, jag har lätt för att prata med andra om deras känslor, men jag vågar inte ärligt öppna upp mig själv och visa mina känslor för då skulle allt komma ut och jag vet inte vad som skulle hända.

Tankarna far runt hela tiden i huvudet, hur ska jag få ihop ekonomin denna månad, hoppas det inte kommer några extra utgifter, vilket sätt är bäst att avsluta/somna in, kolla att göra listan för jobbet att jag inte glömt något, kolla om det finns lediga pass på extra jobbet, vara positiv och glad på jobbet och med vänner, när kommer kroppen säga ifrån och bara lägga av, vilken loser jag är som försatt mig i denna situation, vad kommer alla säga efter min bortgång m fl.

Jag brukar i olika sammanhang när det är tufft el jobbigt läge på jobbet använda en metafor “nu är det uppförsbacke, men snart är blir det nedförsbacke ” . Jag har själv haft en personlig uppförsbacke hela tiden, nedförsbacken har jag aldrig upplevt.

Jag gjorde en målning för flera år sedan när jag var på en personlig utvecklingskurs hos humanova.
Den bestod av ett öppet sår som var sytt med stygn, men blodet slutade aldrig att blöda.
Alla andra på kursen målade fina målningar och så kom jag med min mörka målning.
Den speglade hur jag kände då och jag känner fortfarande likadant idag.

Jag hittade detta forum och behövde skriva av mig.

 

[Blue Byqite]

Hej! Va bra att du skriver av dig! Det är jättebra för att sortera tankarna man har, och få lite input.

Det är en besvärlig situation och jag känner verkligen med dig. Det måste vara supertungt.

Försök att andas dock. Du får det fortfarande att gå runt och när allt kommer omkring är det bara pengar och materiella saker. Överkonsumtionen kan du ju korrigera direkt, och vad gäller sommarstugan så tror jag att folk hellre ser att du har livet i behåll än att behålla den där sommarbostaden. Det är, när allt kommer omkring, bara ett stycke väggar med ett tak.

Jag vill inte förenkla till absurdum, för jag förstår att det sliter på dig, men jag tror det kan vara skönt att sortera upp dina tankar och rangordna dem i allvarlighetsgrad. Då får man en överblick på vad man ska lägga energi på och lägga det andra åt sidan.

Jag vet inget om dig och jag är ingen psykolog, det måste sägas, men jag killgissar här att du behöver se dig själv i spegeln och ställa frågan om det verkligen är så viktigt att folk tror du har en god ekonomi. Den fasaden lägger ingen någon vikt vid. Sen är ekonomi något som förändras. Du kan snart hitta ett nytt jobb med nya möjligheter som kan ställa allt till rätta.

Sen tror jag också du måste jobba på ditt eget mående utöver ekonomin. Gå ut i skogen, ensam och bara va ett slag. Det är en frid för själen och kan få tankarna att lugna sig en smula.

Du fixar det här. Du är viktig för många människor och din ekonomi är bara materiell.

Fortsätt skriv så lite eller mycket du vill och känner att du behöver. Jag med flera kommer läsa det du skriver. Här är du bland vänner! 🙂

[Blue Byqite]

Förresten! Glömde också skriva att jag beklagar cancern. Det är helt förståerligt att du är slut känslomässigt och det är helt OK att vara det. Det kommer bli ljusare. Det lovar jag.

[Olive Nitaca]

Hej,

Tack för dina svar.

När jag tittar på min ekonomiska situation idag och hur den kommer se ut kommande veckorna fram till lön och där efter så ser det mycket mörkt ut. Denna månad kommer jag jobba 18 pass som personlig assistent, nattpass och varje helg. Detta gör jag för att få in pengar och försöka klara min ekonomi, men det sliter ut mig helt. Det känns bra i hjärtat att få hjälpa en annan människa som råkat ut för en olycka. Jag känner att det är lättare att hjälpa en annan människa istället för att ta tag i min egna situation.

Jag har varit och vandrat själv några gånger i fjällen och det var skönt och uppfriskande, samtidigt så var det mycket tårar över vad fan jag sysslar med.

Jag har redan gjort klart sedan länge en lista över hur jag vill ha det på min begravning, samt en lista över koder och inloggningar till kort, konton mm.

Jag tänker hela tiden efter lösningar på hur jag ska komma vidare och ur min situation, men det ser mörkt ut. Att jag skulle öppna upp för min familj om min situation är inte ett alternativ, då dem har lite förståelse för hur andra människor kan hamna i olika situationer, samt skulle dem inte klara av skammen att grannar mm skulle få reda på om mig. Och om vi skulle behöva sälja stugan pga min situation skulle dem aldrig förlåta mig igen. Förklara för min son m fl att vi behövde sälja stugan för att pappa inte kan hantera pengar skulle jag inte klara av.

Ser tyvärr inte så ljust på framtiden…

Nu är det jobb som personlig assistent hela helgen. Då får jag möjligheten att hjälpa någon annan istället för mig själv, och på det viset glömmer jag mig själv igen…

[Blue Byqite]

Hej. Jag känner så med dig och jag kan genom skärmen känna ditt skriande behov av att få vila. Helvete vad du är värd det efter allt du gör.

Jag har funderat mycket under dagen kring det du har skrivit och har har några reflektioner som jag gärna delar med mig av.

Till att börja med förstår jag fullt ut känslorna med skammen. Ekonomi är stigmatiserat i vissa kretsar och det är lätt att man känner att det och livet på något sätt blir ett och samma, men det är det inte. Ekonomi är en sak. Det är värdsligt. Att du är en pappa som jobbar ihjäl sig för att din son ska ha det bra är något annat och där kommer jag be dig sträcka på dig.

Vad gäller din familj i övrigt så tänker jag bara lite provokativ, och det är min mening att låta lite förenklade kring situationen. Vad säger du om jag säger att det inte spelar någon som helst roll vad de har för uppfattning kring din ekonomi. Deras tankar kring det är inget annat en tankar och kan inte skada. Den enda som är viktig i det här sammanhanget är du.

Jag vet att du vet det här redan, men med tanke på att du lite då och då återkommer kring tankar vad andra ska tänka så tror jag det är viktigt att påminna för att skapa en frid hos dig själv. Situationen är som den är, men andras tankar kring saker är helt ovidkommande och något du kan lägga åt sidan.

Jag är varken psykolog eller ekonom, men jag vet att folk har klarat sig igenom situationer som din innan. Till o med värre saker. Jag slänger ur mig lite tips här som kan låta fjuttiga, men som kan leda till något större: har du testat typ blocket och tradera? Känslan att sälja av onödiga saker och de viktiga hundra- och tusenlappar nå kontot slår konsumtion alla dagar i veckan.

Avslutningsvis. Personliga assistenter är gravt undervärderade lönemässigt i samhället. Det ni gör är inget annat än underbart, både för den enskilde och för samhället. Du skriver att du känner frid i det jobbet och det ska du göra. Samtidigt vet alla att det inte är det bäst betalda jobbet, så känn ingen press att visa upp att plånboken är fet. Jag tror folk har en större förståelse för det än vad du anar.

Så. Skriv gärna igen när du känner lust och behov. Jag lyssnar. Djupa andetag nu och passa på att klappa dig själv på axeln. För dra mig baklänges vilket jobb du gör

[Olive Nitaca]

Gomorron,

Tack för dina fina ord. Dem värmer mina så annars kalla känslor.

Jag sålde min cykeln för en vecka sedan pga den bara stod i förrådet. Lite kort bakgrund om mig:

jag flyttade till stockholm för 22 år sedan från småland för ett jobb och på det jobbet träffade jag en tjej och vi fick barn 2005. 2010 valde ville hon separera, jag flyttade ut och hittade annan lägenhet en bit ifrån. Vi hade sonen vv och det funkade bra. Veckan jag inte hade min son var jag ensam och då började tänka på vad ska jag göra nu. Det kändes tomt och så av en händelse träffade jag en bekant i stockholm som jobbade inom personlig assistans och frågade mig om jag ville prova på att jobba som timanställd vid behov.

Jag har alltid varit en person som är nyfiken vill prova nya vägar/saker. Jag testade och fastnade som personlig assistent vid behov den vecka som jag inte hade min son. Jag har alltid tyckt om att träffa nya människor och vill gärna hjälpa dem på olika sätt. Jobbet som pa gav mig en insikt och förståelse för andras människors situation och hur snabbt livet kan förändras. Innan jag började såg jag inte alla rullstolar på stan, men efter öppnades mina ögon och jag såg verkligen alla dessa människor i rullstolar. Samma sak som när vi skulle få barn, jag hade inte sett att barnvagnar innan vi fick barn, men efter såg jag dem överallt.

Sedan 2010 har jag varit timanställd hos olika kunder(vissa har gått bort mm) och i början var det 2 pass vv och då var min inställning att få göra något helt annat än mitt ordinarie jobb och inte så mycket fokus på pengarna. Jag upptäckte att det var ett stort behov av personal och dem ringde ofta och frågade om jag kunde jobba extra pass pga någon var sjuk mm, vilket gjorde att jag hellre tackade ja till jobb veckan jag inte hade min son än att träna el umgås med vänner.

Jag har sedan 2004 arbetat som chef på olika företag och jag har inte info mina olika arbetsgivare om mitt extrajobb, även fast jag har varit tydlig i mitt cv att jag är timanställd pa, men det har aldrig kommit på tal när jag sökt heltidsjobb.

Och så började jag få in mer pengar varje månad och sedan fick jag fasta pass vv och sedan kunde jag räkna med två inkomster varje månad. Jag vet inte när men efter x antal år började jag köpa mer saker och unna mig och min son resor mm. Såg/tänkte inte framåt att dessa måste betalas någon gång oxå. Långsamt ökade jag mina fasta utgifter(avbet på krediter och lån) och till slut insåg jag att pengarna inte räcker till. Lösningen blev att jobba flera pass som pa och få in mer pengar och så rullade det på. Jag tror det var här jag började skriva dagbok för att få ned mina tankar och planer på hur jag skulle lösa kommande utgifter.

Jag var deltagit i flera studier och fått pengar för det. När jag idag ser tillbaka på hur jag jobbat så blir jag mörkrädd och förvånad att jag inte gått in i väggen el kroppen kollapsat tidigare pga allt jobb. Jag hade för flera år sedan blod i avföringen, men det gick över av sig själv, som tur var.

Jag vet inte vad det är som driver mig att gå upp varje morron när jag vet hur min situation är, vissa andra skulle kanske bara ge upp och fortsätta ligga kvar i sängen.
Jag känner även att jag söker något och vill vidare hela tiden, men kan inte sätta ord på det. Känns som jag vill fly bort från/till något som jag inte vet vad det är. Jag känner mig rastlös hela tiden.

Mitt nuvarande jobb började jag på för 1,5 år sedan och jag trivs inte här, vill bara vidare till något annat som jag inte vet vad det är. Den här rastlösheten har ökat senaste året.

I somras sökte jag två andra jobb som regionchef och som vd(tog en chans här). När dem hörde av sig ang vd tjänsten som jag sökt blev jag förvånad och glad. Vi hade en intervju och sedan trodde jag det var kört, men dem hörde av sig efter några dagar igen och ville gå vidare med mig. Andra intervjun och den kändes bra, men trodde att nu går dem vidare med andra kandidater. Efter några dagar hör dem av sig igen och ville att jag ska träffa styrelsen och presentera mig och framtiden för företaget. Jag blev mycket glad och samtidigt nervös. Fick två veckor på mig för förberedelsen. Började gå igenom materialet och samtidigt göra olika alternativ, om jag fick jobbet och vilken lön det skulle ge och då skulle jag kunna sluta som pa, om jag inte får jobbet och jag skulle fortsätta jobba mm.

Jag kom på andra plats i den rekryteringen, tyvärr.

När jag är klar idag med mitt pa jobb har jag jobbat totalt 118 h(40 h på heltidsjobbet och 78 h som pa).
Inser själv att detta inte är hållbart, men det ger mig pengar att kunna fortsätta ett tag till.
Min son är mitt allt och vi har en fin relation(kramas och umgås tillsammans).

Det känns skönt att få skriva av sig här och få svar.
Det blev många tårar idag oxå när jag skrev denna text. Ikväll ska jag till gymmet och köra spinning för att fokusera på annat.

Önskar er alla en fin dag.

[Blue Byqite]

Hej. Stort tack att du delade med dig. Känns som jag fått en relativt bra bild av dig nu. Får också be om ursäkt då jag tolkade det som att du jobbade primärt med personlig assistent. Jag ser nu att faktiskt skrev att det var ett extrajobb redan tidigare.

Du verkar vara en otroligt intressant person. Jag lovar dig på att det är högst få personer med chefsambitioner som extraknäcker som personlig assistent.   Det är, hur man än vrider och vänder på det, en oerhört fin egenskap hos dig. Som du själv skriver så verkar det också göra dig gott att få träffa nya människor och att få hjälpa till. Min hatt av där.

Hobbypsykologen i mig reagerar dock på att du verkar vara lite illa till mods att få vara ensam och ta hand om dig själv. Det verkar ju som att det är det du flyr ifrån. Är det ansvaret för det som hänt som är det jobbiga att hantera när du får sitta själv? Att man börjar tänka på det mer i sin ensamhet. Snarare än att det är till något annat, om du förstår vad jag menar? Det är helt ok att säga det i så fall.

Det låter i vart fall som att måste försonas med dig själv på något sätt. All har vi gjort misstag och det är helt ok. När du vänder och vrider på just de grejerna så har du ju faktiskt gjort långt mer gott än skada. Du har en fin relation med sonen. Du har varit på de där resorna och han har fått en uppväxt där en sommarstuga har funnits. Det är få som har fått uppleva det. Nu är han 18 och som det låter så kan han se. Tillbaka på en barndom som är ljus. Du har gjort ett strålande jobb med allt ditt slit.

Allt detta har satt dig i en ekonomisk rävsax och det är inget konstigt med det. Absolut. Du har levt över dina tillgångar, och dina tillgångar har du fått till dig genom att göra avkall på din egen hälsa, men allt det där är bakom dig. Nu koncentrar vi oss på framtiden.

Sommarstugan. Om jag förstod det rätt så var det ett något komplicerat upplägg kring den? Jag funderar annars på om det inte finns möjlighet att hyra ut den en sommar eller två till någon tysk eller dylikt till ekonomin har blivit bättre? Jag vet att byggnadsarbetare från utlandet söker sommarbostäder året runt.

Vad gäller överkonsumtion som du nämnde vet jag inte om det är ett pågående problem eller något som varit. Om det förstnämnda så är det ju något som går att bryta. Antingen för egen kraft eller med hjälp. Du behöver inte bygga upp någon fasad om lyx, för du verkar vara fanatisk som du är. Och din son är myndig nu och behöver inte längre alla extra prylar.

Vad gäller den övriga familjen så får vi glömma de för ett ögonblick. Det spelar ingen roll vad de tycker.

Nä. Utöver några konkreta omtag vad gäller den ekonomiska biten så låter det på mig som att du måste hitta en harmoni med dig själv. Jag skriver det för att jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver. Att fly från sig själv.

Jag gick motvilligt till en psykolog och gick än mer motvilligt med på att ta setralin. Det blev en vändning för mig. Har du övervägt något liknande?

Försök nu och ta hand om dig själv och ge dig själv lite beröm för tiden som förflutit, för du förtjänar det. Vi hittar en lösning tillsammans.

Allt gott

 

 

 

[Olive Nitaca]

Hej,

Tack för svar.

Jag är en social person och många tycker jag är rolig och alltid har lätt för att skratta. Jag har alltid fått feedback att jag är den bästa chefen som alltid är närvarande och ställer upp för mina medarbetare, lyhörd och vill deras bästa. Alltid fått höga poäng i medarbetarundersökningar där medarbetare fått sätta betyg på mig.

Erfarenheter som helst hade varit utan har gett mig en insikt/förståelse för hur tufft livet kan vara för många som hamnar i samma situationer som jag.

T ex hade jag en person som inte kom till jobbet efter sin semester och jag ringde och skicka sms att han skulle höra av sig, men fick inte svar. Min chef sa att vi följer rutinen med att skicka brev med info att om han inte hör av sig inom en viss tid kommer vi gå vidare med avslut av anställning. Jag har alltid haft en bra magkänsla för känslor och människor(vet inte vad den kommer ifrån). I detta fallet åkte jag personligen hem till min medarbetare och knackade på dörren, han öppnade efter ca 10 min då jag fortsatt knacka. Det visade sig att han tappat greppet helt om tid om rum, jobb mm pga vissa omständigheter och att han bara låg i sängen och tänkte mörka tankar. Han skämdes mycket, men tackade samtidigt att någon brydde sig. Det slutade med att han fick hjälp via företagshälsovården och han var sjukskriven en kort period för att sedan komma tillbaka och jobba.

Ett annat ex var att jag hade en medarbetare som körde emot med företagets fordon två gånger på en vecka och min chef ville att jag skulle ta in honom och ge honom en skriftlig varning, men jag hade en annan känsla. Jag tog in medarbetare på ett samtal och han ville först inte prata alls, men vi satt där tysta ett tag och jag frågade hur han mådde(han märkte att min fråga kom från hjärtat och att jag brydde). Han började gråta och berättade att hans fru fått cancer och dem inte visste hur det skulle gå och hur dem skulle berätta för deras unga dotter. Dem hade inga släktingar i sverige som kunde hjälpa dem. Han hade tankarna på detta när han jobbade och det är helt förståligt. Han fick hjälp av företagshälsovården och blev sjukskriven en kort period, för att sedan komma tillbaka och må mycket bättre. Han var mycket tacksam för att jag tog det där samtalet.

Jag har alltid tyckt om att prata känslor och varit nyfiken på mycket.
Som person ser jag alltid det bästa hos människor, tills det visar något annat. Jag vill alla väl.

Jag känner mig själv så pass väl att när det blir tufft och jobbigt så håller jag det inom mig och går in ett tunnelseende, och tar då hellre på mig mer jobb istället för att stanna upp och känna efter. Jag behöver vara ensam ibland för att samla tankarna och det har jag alltid gjort. Mina vandringar har jag gjort själv för att komma bort från allt.
Jag har svårt att be om hjälp till mig själv, men har lätt att ställa upp för andra som behöver hjälp.
Jag tänker att om jag satt mig själv i denna situation vill jag själv ordna upp den och inte belasta någon annan med mina problem. Jag har ångest över att hamnat i denna situation och givetvis påverkar det hur jag mår och inställningen till mig själv. Jag mår som jag förtjänar – kan jag intala mig ibland.

Jag ska denna vecka försöka få ihop ett samlingslån för mina krediter som kostar mycket varje månad. Utan mitt extra jobb skulle budgeten inte gå ihop alls, dvs jag är beroende av mitt extra jobb och det var inte tänkt att det skulle bli så. Jag har haft återkommande otur med dyra reperationer av sonens mopedbil under 2022 och 2023, samtidigt som jag fick problem med min egen bil och det vara inte heller billigt, så det tog hårt på ekonomin(hade en del sparat som gick åt).

Uthyrning av stugan kommer inte funka pga mina föräldrar bor i den maj-sep.

Jag ser inte mig själv gå till en läkare och bli sjukskriven och ta tabletter för att må bättre.

Sjukskrivning skulle innebära att jag får mindre pengar och då blir situationen värre ekonomiskt, samtidigt skulle jag klättra på väggarna att inte ha något att göra/ inte känna sig uppskattad.

Jag skulle kunna tänka mig att prata med någon oberoende, men vet inte hur det skulle bli. Jag känner mig som mina känslor är avstängda och att jag ibland måste starta upp dem i olika situationer(kramar med min son mm), men när jag är ensam och lyssnar/tittar på en film el sång kommer tårarna mycket lätt.

Jag hade två veckors semester i sommar med min familj och det var härligt, frukost ute i solen och sedan långa promenader. Hade kunnat fortsätta leva så länge om rätt förutsättningar funnits.

Tillbaka till verkligheten:

Jag tänker varje dag på olika lösningar av min situation, släppt allt och låta det gå till kronofogden, jobba mer och få in mer pengar, söka annat heltidsjobb med högre lön så jag slipper jobba extra, avsluta allt.

Frågar mig själv ofta – hur länge ska du orka leva så här?

Jag är trött på att jobba hela tiden och hade gärna slutat jobba och bara ta det lugnt och försöka hitta tillbaka till mig själv.
Känner mig rastlös och vill bara hitta en lösning på min situation, men vet samtidigt att det inte funkar så.

När jag fick cancerdiagnosen var det mest mina föräldrar m fl som blev oroliga. Dem undrade varför jag inte blev orolig. Jag hade fokus på att försöka lösa mina andra problem(ekonomin) och när bara vara sjukskriven några dagar var dem inte nöjda. Hade ont som fan och det blödde ur såren(fick byta bandage på toa), men jag kunde inte vara hemma och förlora pengar.

När jag läser igenom mina anteckningar sedan jag började med dem, så kan jag bli lite stolt att jag ändå överlevt tills idag utan att ge upp. Ingen vet om hur mycket motstånd/problem jag haft och ändå fortsätta kämpa på. Om någon skulle läsa dem, så hoppas jag det skulle finnas en förståelse om jag skulle avsluta allt en dag.

Önskar alla en fin och härlig dag.

 

[Blue Byqite]

Hej igen vännen! Ursäkta att jag inte har svarat på några dagar. Du ska jag veta att jag läste ditt inlägg i samma sekund som det kom, men sen kom livet i vägen.

Det är verkligen hjärtskärande berättelser du delar med dig om kring personerna du har hjälpt. Väldigt fint att du mötte upp dem personligen och gav dem en axel när de behövde det som mest.  Du hade inte behövt skriva egentligen att du stöttar upp andra men tvekar när du behöver hjälp själv. Det märks väldigt tydligt i dina texter. Men nu är det så att du baske mig har sparat ihop tillräckligt med livspoäng för att du också ska få en axel att gråta ut mot och vila på. Det är nödvändigt för att du ska orka. Du har levt länge själv nu och jag förstår att det tar på dig. Du är otroligt värdefull som människa och jag tror du glömmer det.

Det är också lite det jag menar när jag tog upp förslaget om psykolog. Jag menar inte att du ska gå till en läkare och bli sjukskriven. Jag vill inte gärna ta upp mig själv som exempel, men när jag var som mest nere så tvingade min sambo mig att gå till en psykolog. Jag var, som du, väldigt mycket emot det, men gav till sist upp efter ha varit motvals. Jag gick dit tio gånger. Det var nog det bästa jag har gjort. Att bara få ägna 45 minuter åt att prata om precis det man vill. En person med tystnadsplikt sitter mitt emot en och har som jobb att lyssna på en. Det var fantastiskt. Jag fick efter samtalen ut setralin och det gjorde mig väldigt väldigt gott. Jag var rädd att det skulle göra mig emotionellt stum, men tvärtom har det gett mina toppar en extra glans, och i mina dalar har det gett mig förmågan att tänka klart. Sen är det olika för alla, men mitt tips om det väljer jag att fortsätta insistera på.

Vad gäller ditt samlingslån så låter det som en väldigt klok idé. Utöver att det rent ekonomiskt skulle ge dig en fördel så misstänker jag också att det ger ett visst lugn att bara få en faktura istället för en jävla massa olika. Om det inte skulle gå igenom så kan man ju alltid höra av sig till olika företag och åtminstone be om reducerad eller fryst ränta på de lån man har. Det finns alltid lösningar.

Och du, för att återknyta till början där. Du har sett folk som har varit nere i livets absoluta botten och du har själv hjälpt dem att överkomma sina demoner. Nu är det din tur att svara upp. Du kommer vara lika tacksam som dem när du har börjat se ljuset igen. Det behöver inte ta så förskräckligt lång tid, och dessutom kan saker hända utöver ekonomin. Du kanske träffar en ny kärlek. Du kanske träffar en vän som du delar något oväntat intresse med. Du kanske upptäcker en ny passion. Du kommer att komma dit en dag och du är en sådan otroligt stark människa.

Men om jag får trycka på något lite extra, och som du själv nämner med att prata med någon oberoende. Gör det, i vilken form det en må vara. Du behöver inte tänka att du kommer tynga dem. Tvärtom så kommer det finnas människor som känner sig ärade över att just du vill öppnna upp till dem och få chansen att hjälpa dig. Även tungviktare i boxning lutar sig mot den andres axel när kampen har börjat bli för lång.

Sköt om dig, så hörs vi!

[Olive Nitaca]

Hej,

Tack för din fina och värmande ord.

I måndags var den bästa dagen på länge(känslomässigt), då min son fick sitt körkort. Det kom många tårar av glädje för hans del(han såg inte dessa). Hans leende när han körde iväg själv första gången gjorde mig så varm i hela kroppen. Han är den finaste jag vet.
Dem andra dagar denna vecka har varit tunga, bara att stiga upp ur sängen har tagit emot. Hade det funnits ett piller som gjorde att jag somnade in så hade det varit nära att jag tagit det.

Jag är trött att hela stressa för att få ihop livet och inte kunna slappna av. I somras hade jag sovmorron i två veckor på semestern, men innan och framåt jobbar jag varje helg så sovmorron kan jag glömma. Känner att det inte är hållbart länge till och skulle behöva få frid och tid att arbeta med mig själv, men det blir svårt att både få ihop ekonomin och samtidigt tid att ta hand om mig själv.

Har tänkt att kolla om det finns någon samtalsterapeut som jag kan gå hos, men det innebär också en kostnad som jag ev inte ta just nu då det gäller att prioritera andra utgifter först.

Varje dag tänker går jag igenom vad som kan säljas, samla lån, söka nytt heltidsjobb med högre lön, kolla om det finns flera lediga pass som pa, vara ekonomisk med dem få pengarna jag har kvar, varför jag hamnat i denna situation, alla pengar jag varje månad betalar på lån och krediter som kunde användas på ett bättre sätt och få lugn och frid i mitt och min sons liv.

Min egenskap(styrka) att ta hand om andra blir samtidigt min svaghet som bryter ned mig.

Jag har svårt att prioritera mig själv först när jag ser någon annan som behöver hjälp.
Det gör att jag skjuter mitt problem framåt en bit och så kommer det någon annan som behöver hjälp osv.
Jag tar långa promenader och kör pass på gymmet för att nollställa tankarna och samtidigt träna kroppen.

Det är en uppförsbacke varje dag och jag undrar när det ska bli nedförsbacke så jag kan vila lite.

Ha en fortsatt fin och härlig dag.

 

[Olive Nitaca]

Hej,

Är iväg på en jobbresa denna vecka och det är svårt att hålla uppe humöret på jobbet. Kvällarna på hotellet ligger jag i sängen och gråter, söker jobb, försöker få ihop min ekonomi.. Som tur är så bjuder företaget på lunch och middag under veckan, annars hade jag inte haft råd till dessa. Känner mig så jävla misslyckad och trött på mig själv att jag låtit det gå så långt. Såg ett avsnitt på lyxfällan och jag kan verkligen sätta mig in i deras situationer och hur dem mår. Tänker/planerar någon dag framåt och inte mer. Vet inte hur länge jag kommer orka. Fick frågan från min bror hur vi ska göra i jul och har inte tänkt så långt fram, vet inte om jag finns kvar då som jag känner mig idag.

Jag mår som jag förtjänar, dvs mycket dåligt.

Önskar alla en fortsatt fin dag.

[Olive Hojoco]

Hej!

Jag har läst hela tråden och känner mig så oerhört berörd. Det är mycket tufft och nån gång räcker inte kraften längre, kan man känner.

Är i liknande situation, skuldsatt för livet, kämper varje dag med ekonomin, blir bara pasta varje dag, känner att jag inte kommer ur det hela igen.

Men kämper ändå. För barnens skull. Något finns alltid, som är värt att kämpa för, eller?

Har läst nedan i annan tråd och som jag tycker är bra:

Det må vara en cliché MEN, man blir starkare av motgångar, tänk hur hemskt allt är, du kan knappt tro att det kan bli värre. Klarar du detta, och det Det må vara en cliché MEN, man blir starkare av motgångar, tänk hur hemskt allt är, du kan knappt tro att det kan bli värre. Klarar du detta, och det gör du om du verkligen vill och kämpar, så kan du klara allt. ALLT verkligen, för om du kan övervinna ett sinnestillstånd så hemskt så att döden lockar, vad skulle kunna stoppa dig?

Fortsätt kämpa, fortsätt gärna skriva, finns människor som läser och bryr sig.

På återhörande!